Det är kvävjande. Känns som långsamt rinnande isvatten i bröstkorgen. Så långsamt att det blir svårt att andas. Och illamående. Det gör ont. Jag tar mig i att spänna käkarna.

Det är absolut ingen känsla jag gärna frivilligt igen vill känna.

Don´t break my heart. My achy breaky heart....

(och by the way - världens sexigaste countrysångare ser ni här...)

...eller vad man nu kan kalla det. Fast det känns mest som positivt - att få ha kontakt och närhet med sine varmare känslor ser jag hellre som en förmån än som en svaghet. Och jag hoppas verkligen min egen utveckling ger mig mer och mer sånt och inte mindre och mindre.

Men jag tycker synd om de som å andra sidan inte kan öppna sina hjärtan för enkla saker här i livet. Som krånglar till det och försvårar och försvarar och även förvränger det till något negativt så att kärleken försvinner.

Det kan vara så enkelt och vackert - som de fina orden och mysiga bilden. Blant annat.

Måste tugga i mig en hel del saker framöver känner jag.

Måste ta på allvar det jag får höra om hur folk uppfattar mig. Det handlar ju om att jag själv är mest ansvarig för hur jag uppfattas. Vill jag uppfattas mer som jag tycker jag själv är måste jag lägga om några saker.

Måste först och främst lära mig hur jag skapar distans i mig själv till mina ideal. Så att de inte förorenar och förgiftar min kommunikation med min omvärld. För det går igen i många delar av mitt liv.

Inte roligt att höra att jag "hoppade på nån" - jag tyckte inte jag gjorde det men jag vet ju att diskussionen blev mer än den borde varit, och i och med att vi var 2 så var ju 50% mitt fel.

Vad ville jag? Jo - få feedback från hästägaren att "jag litar på dig, jag tror på dig, jeg förstår att jag har överreagerat, tack för att du fick mig ned på jorden igen - nu är jag lugnare" - men det funkar juh inte så med hästfolk. 

Vad fick jag? Ett "vilt" försvar jag inte förstod - som jag måste ta på allvar. För försvaret var en reaktion på just det att jag uppfattades som "angripare" - och det är det jag måste lära mig ändra på. Jag har ingen lust alls att uppfattas som en angripare. Jag vill heller uppfattas som en som har något bra att bidra med. Men oavsett hur sann min kompetens må vara spelar juh det ingen roll när jag inte förmår få mottagaren att förstå det. Eller hur?

Många hästtjejer behandlar sina hästar utifrån de konstigaste motiv - och inte alls utifrån hästens bästa. Jo - de TROR det - det har skapat sig en egen sannhet om hur hästar fungerar - för det finns väl ingen som kan känna en häst bättre en den egna ägaren....?

Jo - det gör det - det finns de som har större kunskap. I samhället i övrigt kan man ringa socialnämnden om barn behandlas illa - men i ett litet stallsamhälle kan man inte ringa nån. Jo - kanske - men några få bara.

Jag funderade i går på om jag skulle ta ett till snack med personen i fråga i dag. Men jag har bestämt mig för att det inte är värt det - det är helt upp till henne att leva med sin inkompetens på vissa områden i sitt hästägande. Just för att hon har sin egen sanning - och jag har min egen sanning - och vi har våra egna hästar så finns det ingen anledning att gå vidare.

Jag får ta vår diskussion som en egen liten vändpunkt i min egen utveckling. Vända det till något bättre.

...och sen ska jag samla mod till nästa dust...som är något helt annat...

Och jag som trodde vändningen verkligen hade kommit. På riktigt. Icke sa nicke. Skit oxå - kändes som jag inte sov en minut alls på hela natten. Helt slut i dag. Jag vet dock att jag faktiskt har sovit en del - för jag har drömt mycket konstigt - bl a en hel del om min ex-man och hans mamma - och jag vet att det är näste "puck" att ta mig an nu framöver. Jag tänkte en hel del på det i går - antagligen därför jag drömde i natt.

Jag är rädd för att släppa fram alla känslorna. Nu kan jag i alla fall känna det - känna att jag faktiskt håller tankarna lite under den helt medvetna nivån - men jag vill så gärna känna mig säker och lugn - har inte lust att möta den delen av mig som gjorde att jag satte mig i en relation som nu mest har såra spår. Inte för att det inte var bra (vi hade det faktiskt bra) (några år) (på många områden) utan för att då det tog slut verkade så lätt för honom att bryta helt. Ungefär som det inte hade betytt något - våra år tillsammans och det jag kunde tillföra hans barn. Han ville lägga det bakom sig. Direkt. Jag kan förstå det - men att verkligen i verkligheten kapa all kontakt - även om jag har gjort en hel del försök (han har för fan vår hund!!!) det förstår jag inte. Eller jo - men det sårar även mer då....

Ungefär som för morsan - att hon kunde leva sitt sista år utan att försöka komma till mötes riktigt - utan att säga "jag är glad jag gav liv åt dig - för du har gett liv åt mig".   

Jag har stor kraftig rädsla för att förlora relationer som betyder mycket för mig - för om jag då inte betyder lika mycket tillbaka är det som jag själv blir mindre värd. Och jag vill bara vara värd lite mycket för andra som de är för mig.

Var ligger felet?

Vad gör jag för fel?

Hur kan man göra fel om man endast har de godaste intentioner?

Om det inte är fel av mig varför har jag såna sår i själen nu?

...känns som det är på väg nåt sånt.

Jag har en liten sol invändigt som växer och strålar och värmer och lyser och ger energi. Det pulserar.

Wow....

(alltså jag är INTE gravid!!!!!!!)

("bara" känslor)

There will be peace in the valley for me some day - oh Lord - I pray

Det känns som en evighet eller 5 sen jag skrev i bloggen. Det har liksom inte alls varit läge för det. Inte i denna värld så att säga.

Livskris? Kanske - vet inte - inte särskilt dramatiskt eller synligt men ändå..... Det finns ju så många som mått så dåligt - varit med om fruktansvärda trauman - så med vilken rätt kan jag tycka eller tänka att jag är i kris? Jo - men det är ju MITT liv. Som jag bara vill ska vara bra. Och som just nu då inte är det till ganska stor del.

Men jag jobbar med saken. Oh yes. Med massor av saker.

Det finns 2 saker jag har gjort ungefär lika länge i livet - med kortare uppehåll. Det ena är drömt om egen häst och det andra är rökt. Oavsett var jag har bott eller vad jag har gjort har jag hållit på med det. Och jag slutade röka i höstas. Och nu ska jag alltså sälja drömhästen.

Och det finns lite annat oxå. Det mesta - exv det som har med jobbet att göra - kommer aldig komma "på print" här men det är till det bästa. Jag må vara dum men jag behöver inte bevisa att jag är det.

Jag jobbar med mina relationer. Jobbar kanske mer än vad som syns. Vill ha en viss typ av människor runt mig. Vill ha varaktiga relationer. Vill VÅRDA dem.

Jag fegar ur lite ibland men jag blir bättre och bättre på att vara ärlig med mig själv och andra. Om vad jag vill, vad jag behöver och allt annat egocentriskt trams som jag tror jag har börjat fatta att jag inte kommer undan med att hantera.

Hantera - vaddå hantera? Tänka på, prata om, se i ögonen....etc etc etc. Svåra grejer.

Egentligen skulle jag skrivit det här sist i kväll - men nu blev det inte så - NU är det dags för uppdateringar.

...och min relation till min blogg. Och till andras blogg.

Det här ska ju vara min dagbok. Fine. Mest till för MIG SJÄLV. Och sen är det såklart trevligt och tryggt med ett antal besökande och så.

Men - ve och fasa - jag har märkt att det är såååå lätt att halka omkring i bloggar - få mina egna meningar om andras bloggar - OCH SKRIVA OM DEM på min blogg - och lägga in lite kommentarer lite här och där - där jag i några fall ha kommenterat sånt jag inte har med att göra...

(fast senaste kommentaren på fröet var ur hjärtat!)

Nej - jag ska såklart hålla kvar vid kategorien bloggar jag fastnat för  men när jag sen skriver mina inlägg måste jag utgå mer från mig.

Jag vill INTE bli en sån som bara bloggar i bloggosfären för bloggandet i sig - jag vill blogga för MIG!

Såh!!

Har känt mig ständigt mer uppåt hela veckan efter den helt oönskade starten med huvudvärk.

Men nu är det inte roligt...igen. Hade fina planer för kvällen - men jag skrotade dem i morse. Det är så enkelt. Jag vill "bara". Hur svårt kan det va?

Undrar om jag helt enkelt ska försöka undvika att bli på gott humör framöver? Fallhöjden ned i svarta hålet blir liksom så stort? Kanske ska plana ut alltihop så jag slipper den här jävla berg- och dalbanan...?

Vill bara....

- må bra för stunden

- veta vart jag står

- veta vad som förväntas av mig

- veta vad jag kan få

- veta vad jag inte kan få

- ärlighet och öppenhet och rakhet