I mitt nu rätt så intensiva letande efter mitt rätta jag - så har jag de senaste par dagarna fått höra att jag är snäll - och det från 2 av de jag räknar som mina nära och kära. Och de känner inte varann så det finns ingen chans att de har pratat ihop sig bara för att ge mig ngt stöd eller så. Det sista här var lite på skämt....

Men det är trevligt.

För jag är faktiskt snäll.

Jag gillar att vara snäll. Till och med.

Var i väg och köpte blommer och presentkort till en kompis - hon fyllde 40.

Vi var ett gäng på 9 personer från början - det var väldigt trevligt bortsett från ett par som var där som kanske inte borde varit där. Han var full och hans tjej var direkt odräglig (och full). Och då de stack fick hon med sig en jacka - som inte var hennes egen. Utan min polares dotters svindyra jacka....

Det blev värsta upproret. Såklart. Kan jag förstå. Men det var väl bara att få tag i den dagen efter....eller?

Och jag blev törstig - så jag kikade i kylskåpet och hittade läsk. Som jag inte skulle gjort. Min polare freakade ur totalt. Gormade rakt ut att hon blev riktigt arg på mig. Och rätt vad det var fann jag mig sittandes i köket ensam - lyssnande till min polares gormande över hur man absolut inte snor hennes....LÄSK!!!!

Fan - hon gormade över att vi andra minsan inte behövde släpa med tunga läskflaskor på bussen. Vilket tap för henne att hon inte fattade att man faktiskt bara behöver ringa en polare (exv mig) så skulle hon gladeligen kört henne till vilken jävla affär som helst och köpt vilken jävla läsk som helst.

Jag satt ett tag - en av killarna kom in och sa inte mycket - jag tyckte det fick räcka och sen stack jag hem. Och på väg ut blev jag alltså för 1a gången i mitt liv (vad jag kan minnas) kallad en fitta - för att jag inte sa hejdå till hennes bästa tjejkompis....???

Nu är jag ingen särskilt tuff person - även om jag kan vara stor i käften sådär - och men mening är att det inte är nån hit (för mig i alla fall) att ha dåliga förhållanden - vilket oxå inkluderar "förhållanden" med kompisar såväl som andra typer av relationer.

Det kanske är så att jag överreagerar - men jag blev sårad. Det blev säkert hon med pga jackan som försvann - men man tar inte ut det på människor som inte vill en annat än väl - och man uppför sig inte som en barnunge för att det försvinner lite läsk. Och är man 40 sitter man absolut inte och skriker hur dum en människa är som tog av hennes läsk. Då brister det allvarligt nån stans.

Och jag kanske idiotförklaras för att jag "tar åt mig så mycket" - men jag har trots allt lärt mig att endast bli trampad på 1 gång - och efter det är valet helt och hållet mitt om jag vill riskera att bli trampad på igen.

Det jag har svårt att fatta är att jag har så dåligt omdöme att jag satte mig själv i den situationen - att jag umgick med en som faktiskt kunne uppföra sig så irrationellt för absolut ingenting av värde i denna världen. Jag trodde verkligen vi hade fått så bra kontakt.

Och jag har absolut ingen användning för kompisar vars kompisar i sin tur kallar mig för en fitta så lättvint efter att jag har fått sitta och lyssna på vilken dödssynd jag var ansvarig för att ha gjort mot min kompis. Alltså snott hennes läsk.

Jag kanske "trampar" tillbaka genom att kapa kontakten - för det kommer jag göra - men nej - inte värt att riskera bli trampad på igen. Sorry men så rädd är jag om min själ. Det är helt okej att tycka att jag är feg - kanske jag är - men valet är alltså mitt - och jag väljer att inte ha kvar henne i mitt liv.

Jag tyckte faktiskt det var riktigt roligt att bubbla med hennes av-och-till-kille. Först och främst var jag genuint glad att se att det var en riktig vettig kille som hon hade varit en del tillsammans med senaste tiden.

Nu vet jag inte vem av dem jag ska tycka mest synd om - henne eller den trevliga killen.

Det är MÅNGA som tittar på min lilla italienska fågelskit...fast den här var bäst!

På motorvägen strax innan Väsby körde jag (i högerfilen såklart) ikapp en stor lite äldre svart Ford pick-up (tror jag) med en (vad jag kunde se) väldigt söt kille i. Min lilla raket blev pytteliten bredvid hans megabil...

Han gasade på och kom helt upp bredvid mig - jag var bara tvungen att le - det var rätt tydlig - han flinade rätt bra han oxå. Hihi.

Sen var jag tvungen att gasa på för 3e filen slutar ju i Väsby - han släppte förbi mig och jag tog min lilla italienare upp i 140. Bara för att. Han blinkade med ljusen...och svängde av i Väsby.  

Så jag har en lite raggarbil alltså... :-) Passar mig utmärkt...

...mer än så törs jag inte skriva - kan kanske blir utkastad ur landet - det är ju så att min ex-man har jobb inom en icke alldeles för synlig del av den etat som normalt är blåvitgullysande tydlig (i alla fall på vägarna...) - och jag vill inte åka dit för antiroyalism (eller vad det nu kan heta).

Men HALLÅ..?

71% på ja?

(med den frisyren på honom måste de väl byta örngott varje dag......snacka om fet frisyr...)

...visst är den söt?

Men man måste nästan ha lupp för att hitta motorn.....den är yttepytteliten!

Den är 3 år gammal - har gått 2300 mil - automat - farthållare - 1,2 liter - AC - stereo (med CD-spelare!!!!!!!) - centrallås - och en massa rolig programmering - och den är hundra gånger större invändigt än utvändigt...och väldigt stadig att köra.

OCH DEN DRAR UNDER 0,6 l/mil!!!!

(var tvungen att använda alla extragrejer på teckensnittet jag kunde hitta nu) (sä kär är jag...)

...och den är en äkta italienare...hihi! Pigg och eldig...trots sin ringa storlek (nu hittar jag bara på men det lät bra i alla fall....)

130 km/t på motorväg är inga problem - men tyvärr var det dubbdäck och just nu har jag 4 sommarhjul i baksätet så det kunde varit lite mindre ljud. Men jag ska lasta ur däcken och sen tänkte jag maxa den på måndag på motorvägen utanför Eskilstuna eller nåt sånt...bara för att kolla om toppfarten på 155 km/t gäller...

Nu ska jag chatta lite... :-)

Hihi - i mitt kök - min nya spotslinga i taket - jag är så glad för den!!

Jag köpte ny bil i dag. En liten blå fågelskit med AC, automat, stereo, motorvärmare etc. Och en motor på 1,2 liter. Med vagnskadegaranti kvar i några månader till.  

Jag kramade Alexandras hand i dag och sa "oj vad kul vi ska ha under våren". Och det känns såenormt gött.

Långt ned i hjärteroten.

(Finns fler känslor där nede....)

Men kan det verkligen vara på riktigt?

Kan det va så att det går uppåt på riktigt?

Vågar jag kasta mig ut i glädje?

Men kan det vara sant?

Kan vi ha det så roligt som det känns nu under våren?

Vågar jag tro på de vackra orden från mitt energipiller - är de verkligen till mig?

Har jag gjort ett bra bilköp i dag?

Har jag verkligen fått ett sånt fint mail från min norska kusin så jag nästan grät?

Har jag verkligen styrt upp min ekonomi med kanske upp till 1500 sparade kostnader i månaden nu?

Har jag verkligen så mycket mindre ångest vid tanke på mitt jobb nu - kan jag skapa en gnista arbetslust - som jag knappt känner igen hur känns?

Vågar jag tro att jag ska slippa all den här osäkerheten i framtiden.....?

Så säger man i Norge. Jag var på tur i dag - med portugisen - vi var väldigt långt från sura. Ensamtur var det. Faktiskt premiär för mig att rida ut ensam. Han var (såklart - vad hade jag trott) HUR COOL SOM HELST!!

Hade tanke på att skriva mer i dag - men jag blev lite trött nu....ska ta lite mer mat nu....och chatta lite med mitt energipiller. Om några dagar kommer han hem...hihi...