Jag tycker man borde vara MYCKET väluppfostrad om man (som jag):

• har kommti upp i en ålder av 37 (förlåt - 22 var det),
• er "kvinna",
• högskoleutbildad,
• håller på med "snobbsport" (ridning - och DRESSYR dessutom),
• äger bostaden själv,
• har ett "bra" jobb (strategisk inköpare)
• har en såkallad lycklig uppväxst med välutbildade föräldrar och snällt syskon
• har fått göra massor med lagsporter, scouter, skolorkester etc i uppväxten
• i vuxen ålder har gått en del kurser i presentationsteknik, förhandlingsteknik, internationella relationer, kommunikation etc etc

Så då är frågan...varför känner jag mig inte så?

Jag svär alldeles för mycket och jag kan skämta snusk med grabbarna på jobbet - och tycker det är kul! Och jag ÄLSKAR mitt ovårdade språk....

Jag frågar ständigt saker som man inte "får" fråga - såkallade känsliga frågor. Exv: Man får INTE fråga när barnet kommer till den som gifte sig för 8 månader sen - det kan vara KÄNSLIGT - de kanske har PROBLEM.

Och sen har jag enorma problem att förstå att jag måste PAKETERA min åsikt på ett ATTRAKTIVT sätt - då de fakta jag har - oavsett hur himla bra de skulle vara - faktiskt inte duger på egen hand - utan måste följas åt av - just det - rätt paketering. 

När jag själv lyssnar bilr jag då å andra hand otålig när folk inte kommer till poängen - jag har själv ingen användning för glansiga ord - jag vill ha fakta.

Fortsättning följer kanske. Om jag orkar. Eller kanske inte - kanske hellre en annan dag.

Nu är jobbet slut - och jag likaså!! Kanske blir nån liten mening till i dag - men inte på det här inlägget.

Funderade en del i går. Bl a på varför jag måste skriva av mig. Och det är väl bara att erkänna att

• med familjen i annat land
• utan partner/tvillingsjäl i mitt liv just nu
• i brist på en verkligen verkligen supervän

- ja - då MÅSTE jag ha ett ställe att få ut tankerna. För det går ju liksom inte få stopp på DEN verksamheten direkt!

Tänk vad skönt det skulle va om jag verkligen kunde säga "stopp nu tankarna - ta en fikapaus - återkom om 30 minuter"....

En annan sak jag funderade på i går var kontakt över nätet. Exv via Q500, eller via Facebook. Nu har jag gått på några smällar (naiv flicka????) och börjar väl lära mig lite, men varför VARFÖR är det så svårt för vissa att bara meddela att "du - tjejen - nu har vi haft lite kontakt och det känns inte som jag vill veta mer/blir intresserad/hinner med/orkar med" eller va FAN som helst - men tystnad är tydligen ok?

Tänk om....tänk om jag hittar drömjobbet - eller drömkåken - eller vad som helst i vilken som helst situation - och sen är den personen som står mellan mig och det jag så gärna gärna vill ha just en sån person jag dissade på ett (enligt mina normer då då) totalt oetiskt sätt. Tänk om... Vad säger man på engelska? What goes around comes around. Man får tillbaka det nån gång.

Och jag glömmer inte namn så jädrans lätt kan jag säga....