...vill jag be att få ta en liten paus från mitt liv. Kan nån stoppa jorden ett tag - för min skull - så jag hinner i fatt mig själv, mina beslut, mina känslor, mitt allt och lite till?

För JUST NU har jag väldigt dålig koll på nåt. Kan INTE ta tag i en enda sak i mitt liv och granska det objektivt.

Vet inte vem jag är, hur jag är, vad jag vill, vet inte varför eller varför inte om en enda ingående liten beståndsdel av mitt liv.

Bläh....

(haha - jo - jag vet en sak - jag vill blogga.....)

...det är jag just nu.

Irritationen är überfrustration över att återigen ha suttit med en liten skitsak i ett par timmer på jobbet - som återigen visade sig vara en sån liten skitsak som NÅGON ANNAN KUNDE FIXAT INNAN JAG ENS BÖRJADE HÄR!!!

AARRRRGGHHHHHGADKAJAJRAHRÖAUUPA!!!!

Ungefär så.

Ev av mina favvo-bloggare (Colting) är borta. Har varit tyst sen 17e september. Men han har godkänt kommentarer. Så han lever. Jag växlar mellan att

1) tro att han lever i absolut bästa välmående men skiter i sin lilla bloggfanklubb (elaka gubbjävel)

2) vara orolig för att stålmannan (den enda äkta som jag har hittat hittils i alla fall) faktiskt kanske är lite sliten och slut och kanske skadad och mår riktigt illa - så han knappt orkar annat än godkänna kommentarer...

Som en "bikänsla" av det att jag faktiskt TÄNKER OROLIGA TANKAR om en människa jag inte ens känner blir jag såklart irriterad på mig själv. Idiot = jag alltså.

Sen är jag även irriterad för att Eric inte ringde i morse - men orolig för att han kanske mår superdåligt i sina nyopererade ögon i dag - stackars....

Okej - det fanns mer från början i skallen som ville ut - men det verkar ha räckt med den här lilla utblåsningen. Och nu kom även jobb-samvetet ikapp mig...shit.

Måste skriva lite till innan jag sticker iväg. Var inne på 1a sidan och virrade runt lite - hittade en blogg av en dam med cancer (bröst och lite mer kanske) - den hittade jag via en annan dams blogg - tror de är i samma ålder ungefär.  

Min mamma dog ju i cancer för snart 1 år sen - dvs om 6 dagar är det 1 år sen. Tror jag. Hon fick nästan exakt 1 år kvar av sitt liv att leva efter att hon fick diagnosen - det började med småcellig lungcancer och på slutet hade hon cancer nästan "överallt". Hjärnan, levern, in- och utsidan lungan, höften, lårben. Jag var hemma en del det året - försökte (tyckte jag) att äntligen - efter alla dessa år - att lösa upp spänningar mellan morsan och mig - men det lyckades jag inte med.

Jag reagerade på några saker i dessa damers bloggar och har nu ett behov att skriva om det. (Haha - jag som inte skriver djupa saker)(fast det är inte särskilt djupt heller....)

Hur vi är mot varandra....varför måste vi tala illa om folk - även de döda?

Det ligger i människans natur. Tror jag. Vi är flockdjur som styrs av så mycket konstigt och vi måste komma upp oss här i världen genom flocken och några av oss är sämre eller bättre på att trampa på andra och några är sämre på att förstå att om man öppnar upp sig helt och hållet och bara skriker "kom och älska mig" så är det alltid nån jävel som ser det som sin chans att klättra eller hämta sin styrka på fel sätt från det. Utan att tycka det är ens konstigt.

Så jag pratar illa om min morsa ibland utan dåligt samvete. Hon var till tider riktigt elak - värsta minnet från senare år är när hon inte ens kunde sätta bonusbarnbarnen först när jag verkligen bad om det inför sista julen vi hade i Norge. Snälla mamma - kan du inte vara så snäll och inte bli full på julafton nu som det faktiskt är sista julen med Olas barn? Jo - jag lovar.....

Min morsa var "rödtjutsalkoholist".

Jag har varit så mycket ledsen, bitter, arg och förtvivlad över att jag aldrig kom min mamma nära och när hon till sista andetaget (!) inte villa släppa in mig blev det en stor lättnad när hon dog. Nu behöver jag inte ha dåligt samvete - eller känna den enorma längtan efter att få vara nära. För det finns ingen att vara nära där längre.

Sen skriver väl båda om hur orättvist livet är. Visst - jag kan oxå skämta om det - det kan bli en lättnad ibland att skämta bort eländiga saker som händer med att säga något som är totalt orealistiskt.

För livet bara ÄR 

Tycker jag.

Har väl lite till jag skulle behövt få ur mig men jag har suttit still så länge nu så jag är alldeles kall - ska hoppa i duschen - SEN iväg till jobbet. Blir inte många timmarna men några är bättre än inga.

Fick en kommentar på skorpion-inlägget. Från någon. Han skrev "vad är klockan?" Det är möjligt att det skulle gå att tolka ngt ur kommentaren - men skit samma. Han har oxå en blogg. Så jag gick in och kikade lite och blev rätt skraj. Jag menar - ibland kommer man över riktigt riktigt flerdimensionella människor med ett antal hjärnceller igång samtidigt - den här är kompetent inom filosofi - och när jag läser/kommer över sånna männniskor blir jag skraj på riktigt. Det jag får mest skrajsen ångest över är hur pass mycket av min egen hjärnas kapacitet som egentligen är i gång - och om den enkla, jordnära, no-bullshitaren jag är tillräcklig för mig själv. Som tur är brukar det gå över efter ett tag - t ex efter ett pass i stallet med lite äkta skit under naglarna. Då ter sig inte überintellektuellt filosoferande som riktigt nåt jag missar i livet. Tack gode GUD för det....

Men kolla in vad han skriver - ämnet är frihet:

Vi har nånting som heter Frihetsfronten, med en dynamisk samhällsdebattör i ledningen.
Med denna är jag enig i så måtto att frihet får anses politikens överordnade värde. Frihet är det bästa ting. Men vad det innebär i praktiken - se, det vet jag inte riktigt!
För vad är frihet? Den frågan är inte så lätt besvarad.
Det måste finnas en filosofi under vårt tänkande och handlande!
Jag är kompetent i fackämnet filosofi. Jag tycker filosofer av facket har en tendens att krångla till frågor i onödan, med ett ändlöst petande i detaljer, ofta med en förvirrad idé i botten vilket ger strunt in, strunt ut.
Några brukar skilja mellan s k negativ frihet dvs. frånvaro av tvång och positiv frihet, dvs. möjlighet att göra någonting bra.
Det senare är bara begreppsförvirring. Man blandar helt enkelt ihop två skilda ting, nämligen friheten och etiken.
Frihet är negativ frihet, alltså frånvaro av tvång, och så enkelt är det.
Och jag vill för min del göra definitionen som så klar, och så vidsträckt som möjligt. Friheten är helt enkelt negationen av de omständigheter som gör handling omöjlig, alltså vad man, totalt sett, har möjlghet att göra, alldeles oaktat mentala aspekter som laglydnad, etik - och politik!
Jag är mycket andligt sinnad, privatreligiös på gediget katolsk grund, och tror på den verkliga existensen av ett transcendent mysterium, som på ett utmärkt sätt projiceras i den kristna allegorin.
Friheten är Lucifer. Det är den dolda tanken i min viktigaste text, som har den titeln.
Tanken utvecklas i en del aforismerna på min blogg Desperadon på Tysta Gatan.
Den filosof som i övrigt gett oss den bästa analysen är Jean-Paul Sartre, vars mycket enkla och klara frihetsfilosofi framställs alldeles onödigt mångordigt, och med en typiskt kontinental terminologi, som ofta missförstås av utomsides, i huvudverket L'ètre et le néant.
Frihet är implicerar alltså normexternalisering på sätt och vis. Därför är själva begreppt politiskt mycket svårhanterligt. Så är t ex den juridiska illusionen de liberala ideologins fundamentala misstag, varför detta i dag hegemoniska tankeparadigm är dömt at bryta samman, och ersättas av något nytt och bättre, precis som det intuitiva geniet Karl Marx insåg.
Det stora flertalet människor är inte medvetna om sin frihet, vilket Sartre beklagade. Personligen anser jag det lugnast så. Det är bara det att historien handlar om frihetens obetvingliga tillväxt genom en hegeliansk dialektik...
Där vi förut såg Gud, framträder allmer skrämmande tydligt - Lucifer.
Men Lucifer är inte Gud.
Högst är Deus absconditus, den förborgade. Etikens väsensgrund.
Den värdering jag gav i min inledning står jag fast vid.
Frihet är nämligen det högsta kända värdet överhuvud taget.

Förr läste jag ibland nån bok eller två om just skorpioner. Kommer i håg att jag kände igen mig då i en del saker - men det är alltså säkert 10-15 år sen.

Sen var jag inne på en Singelty-profil i dag - han är skorpion - och han hade klippt in en uppsats om skorpioner som han nog hade hämtat från nån bok. Så nu kommer en liten utvärdering - helt utifrån vad jag tycker om mig själv såklart...

 Kärlek
Skorpionen söker ständigt passion, sex och gärna passionerat sex, och många är kallade - men få utvalda. Himmel möter helvete, och du drabbar dina partners på ett bedövande vis, det är förfärligt, skrämmande och...och...alldeles underbart. Du kan bli blixtkär och gå över lik för att vinna den du lagt dina blixtrande blickar på, för att två dagar senare dumpa den du trodde var ditt livs kärlek hårt och brutalt. Skorpionen behöver finna någon med både styrka, lugn och kraft för att verkligen falla. Du testar ständigt ditt förhållande, och bara den som förstår och till och med uppskattar ditt dramatiska och passionerade sätt blir en tänkbar livskamrat.

Personlighet
Intensiv, passionerad och viljestark stormar skorpionen fram genom livet. Ett är säkert - du lämnar ingen oberörd. Din starka utstrålning skrämmer lika mycket som den fascinerar, och du kan använda din oerhörda energi både positivt och negativt. I det första fallet kan du erövra världen, i det senare kan du rasera den... Skorpionens känsloregister är brett och svänger snabbt. Ena stunden kan du vara en iskall förhandlare med full koll på fakta och taktik, för att i nästa bli sentimental, lättrörd och romantisk. Att andra har svårt att hantera ditt temperament tycker du är deras problem. Du är enormt fokuserad, och går helt upp i det du för tillfället sysslar med. En skorpion glömmer både tid, rum, mat, ringa hem, partnerns födelsedag, sin egen födelsedag...om något kräver hundra procents koncentration försvinner resten av tillvaron. Ditt extrema sätt ställer givetvis till med problem ibland. För det mesta reder du ut dem med en stor dosis charm och intelligens, men vissa stunder har du en blind fläck vad gäller ditt eget beteende. En frustrerad skorpion blir forcerad och påfrestande, och har svårt att förstå varför omgivningen drar sig undan. Att behärska de krafter du begåvats med är inte alltid enkelt, men du har heller aldrig tråkigt. Du har en enorm potential, vad du än har för mål i livet. De skorpioner som lyckas att utveckla sina goda sidor och hålla de sämre i schack når sina mål lekande lätt och med ett leende på läpparna.

Jobb
Du vet vad du vill uppnå och ser till att få som du vill. Du kan läsa dig till vad som helst, så länge du är koncentrerad på uppgiften. En skorpion på rätt plats presterar överlägset mest och bäst. Du kan dock bli otroligt irriterad på att andra inte är lika snabba eller smarta, och har en tendens att köra med folk. Försök att förstå vad som krävs för att gruppen ska prestera max - att du ryar och dominerar kan hämma andra och göra att de får ännu mindre gjort, vilket gör att du retar upp dig ännu mer. Inse att alla inte har din kapacitet!

Hälsa/personlig utveckling
Skorpionen måste ägna mycket tid åt att finna balansera den enorma energi som bara finns där. Du har lätt att jaga upp dig i extrema tillstånd, och ätstörningar och träningsmani drabbar detta tecken mer än genomsnittet. Hur du mår kroppsligen är intimt sammanlänkat med hur du mår i själen. Ta en promenad istället för en huvudvärkstablett, lyssna på klassisk musik och varva ner. Lär dig bryta dina onda cirklar, till att börja med genom att erkänna att de faktiskt finns där. Varje millimeter självinsikt ger hundrafalt igen när du ska tämja och fokusera din energi.

Jag har liksom känt att jag fastnat lite i åldersfrågan...och i dag fick jag ett nytt uttryck - i en väldigt tänkvärd kommunikation - för det jag kallar åldersnoja eller åldersfixering..

Åldersdiskriminering. Har inte tänkt på det på det sättet. Tänk vad lite det ska till ibland.

Så det medförde att jag blev tvungen att tänka lite till. Och det är inte så enkelt. Jag lever på nåt sätt kvar i det att 1) killar har alltid yngre tjejer, 2) tjejer hittar alltid äldre killar, 3) dess äldre killarna/männen/gubbarna blir dess yngre blir tjejerna.  Jag reagerar alltid och blir alltså förvånad när det är tvärt om – det har väl med fostran, arv, miljö och kultur att göra gissar jag – dvs den form delar av mig har stöpts i. Delvis pga av det så känns det inte ”rumsrent” att jag själv blir attraherad av yngre killar. Det blir på nåt sätt lite skämmigt. Så då blir det förtvivlad när jag faktiskt hittar så få som är i min ålder – och förtvivlad över att de ska se ut som … ja gamlingar. Och då – när jag inte tycker några ”ser” bra ut blir jag igen osäker på hur väl min egen självuppfattning stämmer med verkligheten….

Jag fick besked om det ena och det andra - det bästa och mest tänkvärda jag fick från min mailvän är

1) precis som alla andra kriterier för dejtande så är det ju sånt som kommer automatiskt - om killen i fråga är för ung eller inte så kommer du ju att märka det när du träffar honom, börjar prata, och då spelar det ju ingen roll om han är 45 eller 25.

2) ditt nuvarande synsätt på förhållanden känns ganska jobbig (skitjobbigt - varför tror du jag kallar det "noja"..?) och förlegad och du verkar ju helt medveten om det så det borde ju inte vara några problem att strunta i det. 

Tänk att bli postitiv uppläxad på det här sättet av en kille jag tror är sådär 10 år yngre än mig....

Tack tack.....

Jag har fått en ny mailvän. På lite udda sätt. Genom jobbet - och vi pratade innan vi började maila. Jag har ingen aning om hur gammal han är (mkt svårt med min åldersfixering) men jag vet vart han jobbar, vad han har pluggat och hur länge han har haft sitt nuvarande jobb.

Sen tror jag att jag har fått ytterligare en till mailvän. Genom FB. Han verkar vara så där rakt på sak som jag gillar. Samma som den ovan.

Och jag håller kanske på att tappa en kompis. Vi har väl egentligen aldrig kommunicerat väldigt bra - men vi träffades i samma miljö och har hängt i hop i ett par år nu - jag har alltid önskat att vi skulle få en bättre relation - mer öppen och så - utveckla den liksom. Men nu är det kallt från hennes sida. Och jag känner mig riktigt osäker på hur jag ska agera.

Jag får lätt ganska starka känslomässiga band med människor jag umgås med. Inte kärleksband sådär - jag vill hellre använda ordet affection (vet just nu inte vad det är på svenska). Det är inte alltid nödvändigt att jag umgås med dem så ofta längre - som Sandra - som jag var medryttare hos för mer än ett år sen. 19 snart tror jag? Hon har en mycket mycket speciell plats i mitt hjärta - av nån anledning som jag egentligen inte känner att jag behöver fundera över.

Så det jag har varit så fundersam över i dag är hur konstigt det kan vara att jag tycker det är givande att ha rätt ordenligt med kommunikation med personer jag inte ens träffat. Nu menar jag inte den typen av "lämna-ut-sig"-kommunikation - men nyfiket, rakt och öppet.

Om jag fick välja - skulle jag verkligen skärpa till mig och se till att blivande kompisar etc etc är av just den typen som kan kommunicera på just det sättet jag trivs med. För tydligen är det rätt viktigt för mig! Men sånt här har de flesta redan fattat - eller?

Blev det här riktigt riktigt flummigt??

Vissa saker i mitt liv har jag svårt att förklara. Jag är inte religiös (men jag tror faktiskt på Gud) - men det jag tror lite mer på är väl att det är liiite mer mellan himmel och jord än det som går att "ta på". Eller ibland tror jag på det.

Som när min morfar skulle komma på besök. Alltid - några minuter innan han dök upp - så hördes det som det gick i dörren. På norska kallas det att han hade en "vardögger" - en som gick före.

Och min faster - som jag kan tänka på rätt sällan - och sen kan du ge dig på att hon ringer inom ett par dagar. Det är INGEN annan släktning som gör det - inte ens syrran.

Och sen en kille som drev ett gym jag tränade på i Norge för en massa år sen (eller i går menar jag såklart). Han var massör oxå - och han hade en väldig energi - som kändes som små vibrationer. Mysko som fan.

Och sen här i måndags. Det var dags för första massagen på nya jobbet - en dam i ca 57-års ålder eller nåt. Väldigt duktig. Och absolut lite åt healing-hållet. Jag kände energin. Inget bullshit nu faktiskt. Jag bara flöt iväg på avslappningsvågor som heter duga. Vi fick en enorm kontakt - en sån människa man vill krama på en gång. Så då gjorde jag det som tack för massagen. En helt underbar skön dam!!!!