Och det var såklart från Norge det skulle komma.

Eller...??

I mitt nu rätt så intensiva letande efter mitt rätta jag - så har jag de senaste par dagarna fått höra att jag är snäll - och det från 2 av de jag räknar som mina nära och kära. Och de känner inte varann så det finns ingen chans att de har pratat ihop sig bara för att ge mig ngt stöd eller så. Det sista här var lite på skämt....

Men det är trevligt.

För jag är faktiskt snäll.

Jag gillar att vara snäll. Till och med.

Måste tugga i mig en hel del saker framöver känner jag.

Måste ta på allvar det jag får höra om hur folk uppfattar mig. Det handlar ju om att jag själv är mest ansvarig för hur jag uppfattas. Vill jag uppfattas mer som jag tycker jag själv är måste jag lägga om några saker.

Måste först och främst lära mig hur jag skapar distans i mig själv till mina ideal. Så att de inte förorenar och förgiftar min kommunikation med min omvärld. För det går igen i många delar av mitt liv.

Inte roligt att höra att jag "hoppade på nån" - jag tyckte inte jag gjorde det men jag vet ju att diskussionen blev mer än den borde varit, och i och med att vi var 2 så var ju 50% mitt fel.

Vad ville jag? Jo - få feedback från hästägaren att "jag litar på dig, jag tror på dig, jeg förstår att jag har överreagerat, tack för att du fick mig ned på jorden igen - nu är jag lugnare" - men det funkar juh inte så med hästfolk. 

Vad fick jag? Ett "vilt" försvar jag inte förstod - som jag måste ta på allvar. För försvaret var en reaktion på just det att jag uppfattades som "angripare" - och det är det jag måste lära mig ändra på. Jag har ingen lust alls att uppfattas som en angripare. Jag vill heller uppfattas som en som har något bra att bidra med. Men oavsett hur sann min kompetens må vara spelar juh det ingen roll när jag inte förmår få mottagaren att förstå det. Eller hur?

Många hästtjejer behandlar sina hästar utifrån de konstigaste motiv - och inte alls utifrån hästens bästa. Jo - de TROR det - det har skapat sig en egen sannhet om hur hästar fungerar - för det finns väl ingen som kan känna en häst bättre en den egna ägaren....?

Jo - det gör det - det finns de som har större kunskap. I samhället i övrigt kan man ringa socialnämnden om barn behandlas illa - men i ett litet stallsamhälle kan man inte ringa nån. Jo - kanske - men några få bara.

Jag funderade i går på om jag skulle ta ett till snack med personen i fråga i dag. Men jag har bestämt mig för att det inte är värt det - det är helt upp till henne att leva med sin inkompetens på vissa områden i sitt hästägande. Just för att hon har sin egen sanning - och jag har min egen sanning - och vi har våra egna hästar så finns det ingen anledning att gå vidare.

Jag får ta vår diskussion som en egen liten vändpunkt i min egen utveckling. Vända det till något bättre.

...och sen ska jag samla mod till nästa dust...som är något helt annat...

Efter insläppet var jag och pålle på tur i 1 timma och 40 minuter. Jag var genomsvettig - men jag börjar få bra kondition. I morgon ska jag rida ut med Alexandra - eller "skrika" lite på henne i ridhuset.

Hade insläppet i dag. Verkar vara helgen för hysteriska människor - en av tjejerna i stallet fick lite frispel över en diskussion om höet i dag. Av nån anledning ratar några av hästarna delar av höet - vi har 2 olika. Det har varit dåliga mögliga balar av båda - men jag har endast hittat dåligt bland det "fina" höet - en av de andra fodrarna har hittat bland det grövre.

Det är inget ovanligt att några balar av flera hundra får mögel i dig. Men det är lätt att hitta - dock räcker det inte bara att lukta - man måste kolla oxå.Jag kollade balarna noggrant i dag - och det luktade konstigt om det grova men det fanns inget mögel.

Hon ville byta ut sin påse lunchhö till "det fina" - det som hästen äter. Men jag sa att jag hade kollat och att det inte var något mögel och att det var 50/50 blandat. Sen för att lugna henne - trodde jag - sa jag att det behöver inte betyda så mycket om hästen ratar hö ibland - hästen är gammal och den äter även bajs i hagen så den kanske behöver justera upp tarmarna lite. Men det kom nog ut fel för det blev mer diskussion... Hon hade tydligen inte hört att jag sa det var blandat - men hon gav hästen höpåsen i alla fall. Hon avslutade med att jag fick minsann ta ansvar för att hästen skulle äta sitt hö - eller nåt sånt - och sen stack hon. Då var jag så frustrerad så jag visste knappt vilken fot jag skulle stå på.

Jag menar - vi som fodrar och tar pass kollar genom hästarna - vi gör vårt bästa att sköta våra åtaganden på vad jag kallar ett rätt så proffsigt sätt - det gäller alla vi som tar pass - och det till trots för att vi får stå ut med en hästhållning med brister av alla sorter. Hästar som står med fel täcken, som inte broddas i tid och halkar hit och dit - hästar som är uoppfostrade till den grad att de gärna springer över en människa - hästar som inte gör ett skvatt och som står på mängder med krafftfoder etc etc etc. Listan kan göras hur lång som helst.

Och alla vet bäst.

Ska bli skönt att få en paus om inte sååå länge.

Men nu ska jag ta en kort paus och sova och jag hoppas jag kan sova bort min huvudvärk.

Pascal Mercier again. I would like to take a trip inside his brains....

The way I looked and appeared - I thought - I had never been that way for a single minute in my life. Not in school, not at the university, not in my practice. Is it the same with others: that they don´t recognize themselves in their outside? That the reflections seem lika a stage set full of crass distortion? That, with fear, they note a gap between the perception others have of them and the way they experience themselves? That the familiarity of inside and the familiarity if outside can be so far apart that they can barely be considered familiarity with the same thing?

The distance from others, where this awareness moves us, becomes even greater when we realize that our outside form doesn´t appear to others as to our own eyes.

A bit further on he then writes:

The real director of our lives are accident - a director full of cruelty, conpassion and bewitching charm.

Var i väg och köpte blommer och presentkort till en kompis - hon fyllde 40.

Vi var ett gäng på 9 personer från början - det var väldigt trevligt bortsett från ett par som var där som kanske inte borde varit där. Han var full och hans tjej var direkt odräglig (och full). Och då de stack fick hon med sig en jacka - som inte var hennes egen. Utan min polares dotters svindyra jacka....

Det blev värsta upproret. Såklart. Kan jag förstå. Men det var väl bara att få tag i den dagen efter....eller?

Och jag blev törstig - så jag kikade i kylskåpet och hittade läsk. Som jag inte skulle gjort. Min polare freakade ur totalt. Gormade rakt ut att hon blev riktigt arg på mig. Och rätt vad det var fann jag mig sittandes i köket ensam - lyssnande till min polares gormande över hur man absolut inte snor hennes....LÄSK!!!!

Fan - hon gormade över att vi andra minsan inte behövde släpa med tunga läskflaskor på bussen. Vilket tap för henne att hon inte fattade att man faktiskt bara behöver ringa en polare (exv mig) så skulle hon gladeligen kört henne till vilken jävla affär som helst och köpt vilken jävla läsk som helst.

Jag satt ett tag - en av killarna kom in och sa inte mycket - jag tyckte det fick räcka och sen stack jag hem. Och på väg ut blev jag alltså för 1a gången i mitt liv (vad jag kan minnas) kallad en fitta - för att jag inte sa hejdå till hennes bästa tjejkompis....???

Nu är jag ingen särskilt tuff person - även om jag kan vara stor i käften sådär - och men mening är att det inte är nån hit (för mig i alla fall) att ha dåliga förhållanden - vilket oxå inkluderar "förhållanden" med kompisar såväl som andra typer av relationer.

Det kanske är så att jag överreagerar - men jag blev sårad. Det blev säkert hon med pga jackan som försvann - men man tar inte ut det på människor som inte vill en annat än väl - och man uppför sig inte som en barnunge för att det försvinner lite läsk. Och är man 40 sitter man absolut inte och skriker hur dum en människa är som tog av hennes läsk. Då brister det allvarligt nån stans.

Och jag kanske idiotförklaras för att jag "tar åt mig så mycket" - men jag har trots allt lärt mig att endast bli trampad på 1 gång - och efter det är valet helt och hållet mitt om jag vill riskera att bli trampad på igen.

Det jag har svårt att fatta är att jag har så dåligt omdöme att jag satte mig själv i den situationen - att jag umgick med en som faktiskt kunne uppföra sig så irrationellt för absolut ingenting av värde i denna världen. Jag trodde verkligen vi hade fått så bra kontakt.

Och jag har absolut ingen användning för kompisar vars kompisar i sin tur kallar mig för en fitta så lättvint efter att jag har fått sitta och lyssna på vilken dödssynd jag var ansvarig för att ha gjort mot min kompis. Alltså snott hennes läsk.

Jag kanske "trampar" tillbaka genom att kapa kontakten - för det kommer jag göra - men nej - inte värt att riskera bli trampad på igen. Sorry men så rädd är jag om min själ. Det är helt okej att tycka att jag är feg - kanske jag är - men valet är alltså mitt - och jag väljer att inte ha kvar henne i mitt liv.

Jag tyckte faktiskt det var riktigt roligt att bubbla med hennes av-och-till-kille. Först och främst var jag genuint glad att se att det var en riktig vettig kille som hon hade varit en del tillsammans med senaste tiden.

Nu vet jag inte vem av dem jag ska tycka mest synd om - henne eller den trevliga killen.