Hade insläppet i dag - funkade bra fast jag kom lite sent. Sen hade jag även kvällen och jag fick en massa tid över så jag mockade 3 boxar - bra träning.

Sen tänkte jag "undrar hur han är att rida ett riktigt pass barbacka" - så då gjorde jag det. Under tiden hoppade Sara och Sole upp till 135!! Han var superfin - gjorde finfina slutor - och NÄSTAN byten.

Vi övade lite lite att lyfta benen från marken oxå. Men jag är nog inte så bra på det. Han är bättre... hehe.

Och sen har jag fått ett mail från en som skulle bli en PERFEKT ägare till honom!! Som jag ska svara på NU!

PUSS!!!

...det lär inte bli fler än 25 på ett bra tag - de sista 4 var rätt darriga i morse...

Kan vara att jag är lite smått slut i kroppen efter all promenix?

Men vågen håller sig i alla fall på rätt sida om 56 - dvs under - hihi - så jag är på rätt väg.

Jag märker att konditionen har blivit enormt mycket bättre i alla fall. SKÖNT!!

Ska nog greja centrumsloppet i Oslo sen... :-)

Och jag som trodde vändningen verkligen hade kommit. På riktigt. Icke sa nicke. Skit oxå - kändes som jag inte sov en minut alls på hela natten. Helt slut i dag. Jag vet dock att jag faktiskt har sovit en del - för jag har drömt mycket konstigt - bl a en hel del om min ex-man och hans mamma - och jag vet att det är näste "puck" att ta mig an nu framöver. Jag tänkte en hel del på det i går - antagligen därför jag drömde i natt.

Jag är rädd för att släppa fram alla känslorna. Nu kan jag i alla fall känna det - känna att jag faktiskt håller tankarna lite under den helt medvetna nivån - men jag vill så gärna känna mig säker och lugn - har inte lust att möta den delen av mig som gjorde att jag satte mig i en relation som nu mest har såra spår. Inte för att det inte var bra (vi hade det faktiskt bra) (några år) (på många områden) utan för att då det tog slut verkade så lätt för honom att bryta helt. Ungefär som det inte hade betytt något - våra år tillsammans och det jag kunde tillföra hans barn. Han ville lägga det bakom sig. Direkt. Jag kan förstå det - men att verkligen i verkligheten kapa all kontakt - även om jag har gjort en hel del försök (han har för fan vår hund!!!) det förstår jag inte. Eller jo - men det sårar även mer då....

Ungefär som för morsan - att hon kunde leva sitt sista år utan att försöka komma till mötes riktigt - utan att säga "jag är glad jag gav liv åt dig - för du har gett liv åt mig".   

Jag har stor kraftig rädsla för att förlora relationer som betyder mycket för mig - för om jag då inte betyder lika mycket tillbaka är det som jag själv blir mindre värd. Och jag vill bara vara värd lite mycket för andra som de är för mig.

Var ligger felet?

Vad gör jag för fel?

Hur kan man göra fel om man endast har de godaste intentioner?

Om det inte är fel av mig varför har jag såna sår i själen nu?