...och jag hatar mig själv för det.

Oftast är jag faktiskt glad - längst in i djupaste delen av min själ - men ibland ska det liksom absolut ingenting till för att jag ska känna mig väldigt hängig, osäker och jävligt blå helt enkelt - och på noll tid - alltså det kan växla så alldeles för fort. Och i dag är en sån dag. Det är så nu att tårarna bara sitter och väntar på att på börja trilla.

Jag sitter på jobbet men måste bara ta den här tiden att få skriva av mig för just nu har jag fastnat och måste få ur mig nånting för att komma vidare.

Började så fint i dag. Sov ut ordentligt. Låg och bara njöt i sängen, kramade kudden och tänkte på i går kväll. Gjorde min specialhavregröt och kände mig nöjd med mig själv.

Fick ett samtal som inte slutade så bra. Och då skulle jag verkligen behövt prata med min bästa killkompis. Fast jag fick inte tag på han. Jag provade ringa i går oxå - men då svarade han inte heller.

Nojigheten ter som väldigt starka tankar. Som nästan känns rent fysiskt.

En plötslig känsla av enormt stor och mörk ensamhet.

Tvivel på äktheten i de relationer jag har, om det är med mina vänner eller sex/kärleksrelationer. Tvivel på hur ärliga personer i min omgivning är. Tvivel på hur mycket jag kommer klara bli sårad om eller när jag inser att jag återigen har lämnat ut mig för mycket - utan att skrivit "såra-mig-inte" kontrakt först...

Som en bi-tanke kommer även tankar om hur äkta jag själv är. Vilken rätt har jag att ha den starka självkänslan som några i min omgivning säger att jag har och att de beundrar? Exempelvis. Tänk om så många andra gör rätt - tänk om jag borde tänka mer på hur andra bedömer mig och hur jag kan göra mer likt andra och hur jag kan göra andra till lags innan jag tar beslut om allt mellan himmel och ord? Är det något fel på mig som så sällan bryr mig om att faktiskt göra folk till lags? Det kanske är det som fattas i mitt liv? Blant annat?

Det kostar att lämna ut sig själv. Hur dum får jag vara som inte förstår det? Återigen...

Jag fick en fråga från en person om vad jag tycker är det viktigaste i en kärleksrelation. För mig så är det antagligen ovillkorlig närhet - inte fysisk närhet i första hand utan mer på det själsliga planet. Att kunna lämna över mig själv helt och hållet till nån - att bara "krypa in i någon" och känna mig helt trygg mot precis allt. Det är svårt att beskriva men det är mycket känsla och lite handling. Det som är jävligt trist är att jag bara har haft korta glimt av det i mina 2 långa förhållanden. Det som gör mig ledsen just nu är paniken och rädslan över om jag någonsin kommer uppleva det överhuvdet taget.

Så just nu gråter jag. Och känner mig mindre än jag egentligen orkar av att känna mig. Och jag hatar mig själv för det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I måndags kväll var potentiell medryttare ute och tittade. Söt trevlig tjej - men hon red inte då utan det gör hon på söndag. Så jag red på utebanan som är lite knögglig men funkar - det blir inget riktigt flyt dock - men hon tyckte han såg väldigt f...

Tränade ju i tisdags. Styrke   . Sen i onsdags - 15 minuter på löpbandet gång (hastighet 6 km/t)  -sen 15 minuters löpning (10,2 km/t) sen 30 min gång (6 km/t). Alltså inte gång GÅNG men promenad. Inte världens hårdaste pass - men svettig blev jag i ...

Röd & Silver i fint skick, har bara några få repor. Den är körd endast 116 mil och bara 4 ggr i år sen i april 2009. Säljes pga bristande intresse. Se http://www.kymco.se/mope/kymco_vitality.html för mer information om modellen.      ...

Det vore väl bra. Att skapa en buffert från i år att ta av nästa år - så att i fall det blir en lika kass vinter som vanligt då så kan man fylla på med lite härlig vinter från i år?    ...

Det flöt på bra på jobbet! Hade nog nästan den bästa dagen hittils (och det säger en hel del) - hade rent av roligt flera gånger under dagen i går.   Kom hem - kastade i mig ett par mackor - kastade in ett par tvättar i maskinerna - kastade iväg ...