Hopptränaren sa ju i onsdags att han såg ut att vara ovillig att landa. Som den überkaxiga IDIOT jag är tog jag det inte på allvar. Men jag fick för mig att jag skulle böja honom i dag. Inte för att jag gör det hundra rätt eller så - men jag har böjt hästar tidigare. Så jag böjde honom fram på båda och Jessica sprang med honom.

Klockren halt i vänster fram. Kan inte säga någon grad - men det satt i väldigt tydligt i minst 15 steg. Ingenting alls i höger (vad jag kunde se).

Tyckte även han var lite varm - kollade tempen. 38,2 - och normalt har han 37,5 så jag tar det som lite lätt feber.

I bästa fall (haha) är det att han inte har läkt ut Ehrlichia-infektionen han hade. I värsta fall är det mycket värre - för han är varken varm eller svullen i ngt ben alls.

Så det är bara att glömma världens bästa medryttare - hästen är faktiskt inte användbar för henne nu.

Skit skit skit skit skit skit SKIT oxå.

Så här sur kan Alma vara....hon är egentligen världens snällaste men hon glömmer det totalt när det är matdags. Eller om jag har hängt fram höpåsarna vid boxarna. Min lilla portugis ska få jobba på långa tyglar i dag. Om det går som jag vill ska vi trimma övergångar. Då blir det konditionsträning för mig oxå. Vilket kan behövas!

Det här ger mig faktiskt ro i själen. Att bara köra - fin rak motorväg - för fort såklart men inte farligt fort. Just nu skulle jag kunna köra i timmar. Kanske jag gillar det för att det är så enkelt?

Jag som "aldrig" äter choklad ska trycka i mig den här till middag. Det är typ det som finns på jobbet. Nån stans längst bak i nån fjärn hjärnvinning hoppas jag faktiskt (hur dum får jag va) att det ska vara sant att det finns ämnen i choklad som man blir glad av.

Kan behövas.

...och jag hatar mig själv för det.

Oftast är jag faktiskt glad - längst in i djupaste delen av min själ - men ibland ska det liksom absolut ingenting till för att jag ska känna mig väldigt hängig, osäker och jävligt blå helt enkelt - och på noll tid - alltså det kan växla så alldeles för fort. Och i dag är en sån dag. Det är så nu att tårarna bara sitter och väntar på att på börja trilla.

Jag sitter på jobbet men måste bara ta den här tiden att få skriva av mig för just nu har jag fastnat och måste få ur mig nånting för att komma vidare.

Började så fint i dag. Sov ut ordentligt. Låg och bara njöt i sängen, kramade kudden och tänkte på i går kväll. Gjorde min specialhavregröt och kände mig nöjd med mig själv.

Fick ett samtal som inte slutade så bra. Och då skulle jag verkligen behövt prata med min bästa killkompis. Fast jag fick inte tag på han. Jag provade ringa i går oxå - men då svarade han inte heller.

Nojigheten ter som väldigt starka tankar. Som nästan känns rent fysiskt.

En plötslig känsla av enormt stor och mörk ensamhet.

Tvivel på äktheten i de relationer jag har, om det är med mina vänner eller sex/kärleksrelationer. Tvivel på hur ärliga personer i min omgivning är. Tvivel på hur mycket jag kommer klara bli sårad om eller när jag inser att jag återigen har lämnat ut mig för mycket - utan att skrivit "såra-mig-inte" kontrakt först...

Som en bi-tanke kommer även tankar om hur äkta jag själv är. Vilken rätt har jag att ha den starka självkänslan som några i min omgivning säger att jag har och att de beundrar? Exempelvis. Tänk om så många andra gör rätt - tänk om jag borde tänka mer på hur andra bedömer mig och hur jag kan göra mer likt andra och hur jag kan göra andra till lags innan jag tar beslut om allt mellan himmel och ord? Är det något fel på mig som så sällan bryr mig om att faktiskt göra folk till lags? Det kanske är det som fattas i mitt liv? Blant annat?

Det kostar att lämna ut sig själv. Hur dum får jag vara som inte förstår det? Återigen...

Jag fick en fråga från en person om vad jag tycker är det viktigaste i en kärleksrelation. För mig så är det antagligen ovillkorlig närhet - inte fysisk närhet i första hand utan mer på det själsliga planet. Att kunna lämna över mig själv helt och hållet till nån - att bara "krypa in i någon" och känna mig helt trygg mot precis allt. Det är svårt att beskriva men det är mycket känsla och lite handling. Det som är jävligt trist är att jag bara har haft korta glimt av det i mina 2 långa förhållanden. Det som gör mig ledsen just nu är paniken och rädslan över om jag någonsin kommer uppleva det överhuvdet taget.

Så just nu gråter jag. Och känner mig mindre än jag egentligen orkar av att känna mig. Och jag hatar mig själv för det.

För första gången sen jag flyttade hit har jag gjort riktig havregröt. I kastrull - på spisen! Mikrogröt = ingen smak och äcklig konsistens och en massa minnen av nästan 4 års samboskap utan en enda sovmorron som det innebar att bo med en träningsnarkoman som ställde klockan varenda jävla helgmorgon...så det undviker jag till 200% och lite till.

Ska det va ska det va kokt gröt - som har kokt riktigt länge. Sö gröten blir grötig och inte bara gryn och vatten i blandning. Självklart har jag alldeles för mycket salt, smör och något annat gott i den - det är väldigt mycket "min" gröt och säkerligen inte superhälsosamt - men det skiter jag i...

Så nu ska jag ta en liten portion till  :-)

...att vara utvilad. Men i dag vaknade jag sådär mysigt trögt, utan att vara tung i huvudet eller nåt, bara skönt mjukt utvilat. Låg och kramade kudde och täcke och nosade in lukten av rena sängkläder och mådde svinbra med mig själv.

Hihi  - jag älskar min säng!!

Senaste par veckorna har jag kommit i gång och drömma ordentligt. En hel del väldigt konstigt. Som exv att min ex-man hade fått en till son - i tonåren - som hade epilepsi och var lätt hjärnskadad. Mycket knasigt. Vår nya PL har en son med epilepsi men jag fattar inte varför min hjärna kopplar i hop han med mitt ex?

En annan dröm var att jag faktiskt hade sex med en jag tyckte var på tok för gammal. Gråhårig (fast det är var och varannan kille över 35 i alla fall), lång, smal och med glasögon (nej - jag känner ingen som ser ut så) och det lustiga är att jag tyckte inte alls han var snygg men han var hur skön som helst i sängen. Undrar om det har med min egen rätt unga dejt att göra? Vad kallas det - ngt Freudianskt eller så?