Är på väg hem från jobbet - fast jag har inte jobbat jättesent - var duktig och tränade oxå på vårt lilla gym vi har. Jag gillar den där crosstrainermaskinen skarpt! Och min kondition har redan - efter bara 4 rökfria veckor blivit SÅ MYCKET BÄTTRE! Wow! I dag är jag hästledig - får besök.... Hihi!

...så känns det i mitt liv och tankeliv just nu.

Det känns lustigt att vara så irrationell som jag nu är i och med att jag nog är starkt premenstruell. Det svåra i det hela är att försöka prata förnuft med mig själv hela tiden. Jobbigt värre. Sen emellanåt så kan jag faktiskt slappna av och ta saker och ting och meningar och känslor och ord för det de är och inte överdriva eller underdriva - då blir ju allt så mycket lättare.

Jag är i alla fall grymt glad i mina medmänniskor just nu. Alltså de jag har runt och ikring mig varje dag. I kväll var exv en sån kväll där det var stallkompisarna som var viktigare än hästen (stackars pålle). Helt superhärligt - jag är så glad att jag inte flyttade därifrån! Helena är tillbaka på Ålsta som medryttare - jag gillar henne skarpt måste jag säga. Superkul.

Och jag har chattat med min portugisiska kollega som bor och jobbar i Finland med sin finska tjej på FB - han jobbar på accounting och vi träffades ju på Nordic Games. Störtkul kille. Och han tycker ju det är roligt att jag har en portugisisk häst såklart.

Och jag har pratat med min dejt. Väldigt trevligt. Han fick mig att må bra. Och det är väl typ meningen om man träffar nån - att man ska få varann att må bra - eller? Tänk att det ibland kan gå att krångla till så enkla saker.... Så nu längtar jag tills i morgon kväll. Ska nog pyssla om han då.

Och jag har pratat med Eric i dag - äntligen! Och vi ska käka på onsdag - så jag ska in till Stockholm. Ska bli skönt att få prata lite ordentligt.

Och nu är det alldeles för sent så jag ska bara stänga av och lägga ned lilla PCn bredvid sängen och sen är det nog rullgardin ned...

Men jag har varit så upp och ned i några dagar - särskilt branta vändningar i dag - och just nu är jag väldigt upp, då känns det extra bra att avsluta dagen med att få ned det svart på vitt.

Hihi - go natt!

..vilket SJÄLVKLART är en stor del av orsaken till att jag de senaste dagarna har överreagerat och uppfört mig allmänt totalt irrationalistiskt.

Och nu har jag faktiskt skrivit in i min almanacka med stora bokstäver "PMS-varning" i slutet på vecka 42.

Jag har faktiskt haft mens i några år nu (neeej...?) och det är väl dags att nån gång börja känna igen sitt eget beteende...

Nu hinner jag inte mer - ska lägga mig i badet - höstens 1a - hihi - och sen är det dejt. Dubbelt-hihi!

Hopptränaren sa ju i onsdags att han såg ut att vara ovillig att landa. Som den überkaxiga IDIOT jag är tog jag det inte på allvar. Men jag fick för mig att jag skulle böja honom i dag. Inte för att jag gör det hundra rätt eller så - men jag har böjt hästar tidigare. Så jag böjde honom fram på båda och Jessica sprang med honom.

Klockren halt i vänster fram. Kan inte säga någon grad - men det satt i väldigt tydligt i minst 15 steg. Ingenting alls i höger (vad jag kunde se).

Tyckte även han var lite varm - kollade tempen. 38,2 - och normalt har han 37,5 så jag tar det som lite lätt feber.

I bästa fall (haha) är det att han inte har läkt ut Ehrlichia-infektionen han hade. I värsta fall är det mycket värre - för han är varken varm eller svullen i ngt ben alls.

Så det är bara att glömma världens bästa medryttare - hästen är faktiskt inte användbar för henne nu.

Skit skit skit skit skit skit SKIT oxå.

Så här sur kan Alma vara....hon är egentligen världens snällaste men hon glömmer det totalt när det är matdags. Eller om jag har hängt fram höpåsarna vid boxarna. Min lilla portugis ska få jobba på långa tyglar i dag. Om det går som jag vill ska vi trimma övergångar. Då blir det konditionsträning för mig oxå. Vilket kan behövas!

Det här ger mig faktiskt ro i själen. Att bara köra - fin rak motorväg - för fort såklart men inte farligt fort. Just nu skulle jag kunna köra i timmar. Kanske jag gillar det för att det är så enkelt?

Jag som "aldrig" äter choklad ska trycka i mig den här till middag. Det är typ det som finns på jobbet. Nån stans längst bak i nån fjärn hjärnvinning hoppas jag faktiskt (hur dum får jag va) att det ska vara sant att det finns ämnen i choklad som man blir glad av.

Kan behövas.

...och jag hatar mig själv för det.

Oftast är jag faktiskt glad - längst in i djupaste delen av min själ - men ibland ska det liksom absolut ingenting till för att jag ska känna mig väldigt hängig, osäker och jävligt blå helt enkelt - och på noll tid - alltså det kan växla så alldeles för fort. Och i dag är en sån dag. Det är så nu att tårarna bara sitter och väntar på att på börja trilla.

Jag sitter på jobbet men måste bara ta den här tiden att få skriva av mig för just nu har jag fastnat och måste få ur mig nånting för att komma vidare.

Började så fint i dag. Sov ut ordentligt. Låg och bara njöt i sängen, kramade kudden och tänkte på i går kväll. Gjorde min specialhavregröt och kände mig nöjd med mig själv.

Fick ett samtal som inte slutade så bra. Och då skulle jag verkligen behövt prata med min bästa killkompis. Fast jag fick inte tag på han. Jag provade ringa i går oxå - men då svarade han inte heller.

Nojigheten ter som väldigt starka tankar. Som nästan känns rent fysiskt.

En plötslig känsla av enormt stor och mörk ensamhet.

Tvivel på äktheten i de relationer jag har, om det är med mina vänner eller sex/kärleksrelationer. Tvivel på hur ärliga personer i min omgivning är. Tvivel på hur mycket jag kommer klara bli sårad om eller när jag inser att jag återigen har lämnat ut mig för mycket - utan att skrivit "såra-mig-inte" kontrakt först...

Som en bi-tanke kommer även tankar om hur äkta jag själv är. Vilken rätt har jag att ha den starka självkänslan som några i min omgivning säger att jag har och att de beundrar? Exempelvis. Tänk om så många andra gör rätt - tänk om jag borde tänka mer på hur andra bedömer mig och hur jag kan göra mer likt andra och hur jag kan göra andra till lags innan jag tar beslut om allt mellan himmel och ord? Är det något fel på mig som så sällan bryr mig om att faktiskt göra folk till lags? Det kanske är det som fattas i mitt liv? Blant annat?

Det kostar att lämna ut sig själv. Hur dum får jag vara som inte förstår det? Återigen...

Jag fick en fråga från en person om vad jag tycker är det viktigaste i en kärleksrelation. För mig så är det antagligen ovillkorlig närhet - inte fysisk närhet i första hand utan mer på det själsliga planet. Att kunna lämna över mig själv helt och hållet till nån - att bara "krypa in i någon" och känna mig helt trygg mot precis allt. Det är svårt att beskriva men det är mycket känsla och lite handling. Det som är jävligt trist är att jag bara har haft korta glimt av det i mina 2 långa förhållanden. Det som gör mig ledsen just nu är paniken och rädslan över om jag någonsin kommer uppleva det överhuvdet taget.

Så just nu gråter jag. Och känner mig mindre än jag egentligen orkar av att känna mig. Och jag hatar mig själv för det.