Jag kan inte hålla på och länka till alla bloggar som jag hittar och som jag fastnar för. Det kommer ju bli totalt oöverskådligt - ingen ordning och reda - så därför blir det en helt ny katgori.

Det betyder inte att jag gillar bloggen eller personen i fråga - men helt enkelt att jag har fastnat. För stunden. Kanske inte alls kommer tillbaka och läser igen.

Första ut är i alla fall nån halvkändisfotograf eller så - hans blogg har den otroligt originala titeln "fotografens blog". Ung - 20 bast eller nåt - och det jag fascineras av är hans blandning av otroliga barnslighet som verkar väldigt äkta och till trots (??) för det att han ända ser ut att vara framgångsrik och klara-sig-på-egna-ben fotograf kombinerat med att han verkar vara totalt kroppsfierad utan att skämmas det minsta vilket är rätt kul. Snygg - nej - men fin kropp.

Av alla delar av mitt liv känns träningsdelen bäst. Synd jag inte kan leva på den. Eller jag skulle ju inte alls kunna göra det och med att den träningen jag bedriver är relativt amatörmässigt och högst grundläggande.

I går var jag 60 minuter på crosstrainern i gymet. Jag var HUR svettig som helst. Och jag var väldigt nära att lägga av efter 45 minuter - men jag fick lite viljestyrka nån stans i från, typ om jag kan sluta röka kan jag väl FAN klara att köra 15 minuter till... Sen att jag slutade röka med hjälp av piller försökte jag förtränga så bra det gick.

Mitt magfläsk SKA bort. Johan har gått bort flera centimeter de senaste 3-4 veckorna - det har gått enormt fort - men tyvärr kommer jag inte klara komma mig upp på morgonarna och sen ut och tokgå i en timma varje morgon. Så bra går det inte för mig med träningen. Så jag får låta det ta lite längre tid och helllre trösta mig med att jag (särskilt från sidan) ser musklerna tydligt under fettet.

Sen har jag fått större stjärt. Faktiskt. Eller jag har nu faktiskt för första gången i mitt liv (och det i en ålder av 22+) en rundning som går ut och sen in mellan rygg och lår och inte bara en platt övergång. Jag var tvungen att titta LÄÄÄNGE i spegeln går. Och sen när jag var hos Alexandra i går fick hon faktiskt verifiera. Det stämmer - hihi.

Det du - jag har en stjärt numera.

Fan - tänk om byxorna kommer bli för små pga det...????

Fick även tips från Alexandra om ett schema för armhävningar. Jag har ju slarvat järnet med dem senaste månaderna. Fast jag har inte kollat så noggrant än - och jag tror definitivt inte jag gör 45 st längre - haha - snarare 20....kanske....

Det enda positiva som kan sägas om statusen på min lilla täppa är att det mesta dör på hösten - även ogräset.

Fast å andra hand kommer det fram att det är en jävla röra på trädäcket då.

Men nästa helg - då jäklar! Ska det jobbas (om det inte regnar förståss....)

Vad ska jag säga? Jag har gått från att vara den lätt (...??) desperata singeln jag var i våras till icke-singel - men jag har inte heller nån jag kan kalla en vanlig pojkvän.

Jag träffar en kille då och då - nån dag i veckan eller så - som jag inte förstår mig riktigt på - som är svår att lära känna - som är annorlunda än nån jag har träffat förr - som är så långt från mig på vissa områden det går att komma - men som jag ändå får nåt positivt utav att vara med. Som jag ändå tycker om. Som jag längtar till när vi har sagt vi ska ses. Som jag har en klar känslomässig distans till som till stor del orsakas av han själv genom vissa sätt som han är på. Jag vet inte om det är medvetet eller inte från hans sida - jag vet egentligen väldigt lite om vad han tycker och tänker om mig - men jag känner inte så mycket krav och det gör att jag ändå känner mig avslappnad och kan vara mig själv till ganska stor del. Men inte helt. Men det att han är grymt skön fysiskt sätt och att jag tänder som fan på han gör att det fungerar - och han håller om mig på ett sätt som känns äkta och det är väldigt härligt. Och just det där att kunna krypa tätt intill - ha mest möjligt hud mot hud - känna varmen och mjukheten från huden i läpparna är nåt som jag absolut behöver väldigt starkt. 

Det som är mest knäckande på "killfronten" är att några av de killar som jag har haft kontakt med senaste året - och som passar bäst in i kategorien "potentiella seriösa heltidspartner" - verkar försvinna från jordens överflata efter en viss tid och kontakt... Personligen tycker jag det är grymt oartigt, direkt elakt och jävligt fegt att först meddela klart och tydligt att - YES - jag vill absolut träffa dig - för att sen försvinna in i en oförklarlig tystnad. Ett sånt beteende ger hos mig utslag i ett flersidigt tankemönster. Dels ger det mig en knäck rent mentalt - vad är det för fruktansvärda dåliga egenskaper eller sidor jag har som gör att det så lätt går att använda stora tysta nobben - varför kan det vara så svårt att bara meddela ärligt - nej tack - du är inte min typ i alla fall nu som jag har lärt känna dig mer? Dels föder det vissa av mina absolut mest primitiva sidor - vilket gör att jag i fantasin har spöat skiten ur ett antal av dessa det senaste året. Ren aggresion alltså. Knytnäven rakt i solar plexus (och jag vet jag slår jävligt hårt). Sen blir jag även lätt förtvivlad - vad säger det om min egen intelligens att jag hittar och väljer att ha kontakt med och även får ett stort intresse för personer som så lätt avfärdar mig sen utan avslut? Vad säger det om min förmåga att lära känna människor? Usch.

Jag frågade min dejt om han tycker jag är en stark eller en svag person - han sa medel. Men jag väntar fortfarande på en lite bredare förklaring.

Tidigare har jag antagligen varit väldigt svag när det gäller kärleksrelationer - svag i väldigt många bemärkelser. Jag har inte varit tydlig i vem jag är och vad jag behöver och vad jag kan ge. Jag har haft en inställning till hur jag skulle agera i relationerna som inte är i linje med vem jag egentligen är. Jag har lagt mig själv åt sidan och varit väldigt fokuserad på att få relationerna att fungera på ett sätt som då självklart skulle vara annorlunda och bättre än hur jag bedömde att mina föräldrars relation var - den var alltså inte bra utifrån det jag ansåg skulle vara bra. Jag har haft förhoppningar på vad jag ska få ut av en relation som jag inte har kommunicerat - för att jag inte har varit med killar som det har gått att kommunicera med på det sättet. Jag har även varit rädd för att skrämma bort min partner och bli lämnad ensam genom att vara "för egoistiskt" - dvs tydlig i vad jag behöver.  Så det är i det hela taget inte konstigt att jag har 3 havererade relationer bak mig.

Det senaste året och allt som har hänt (skilsmässa, morsans död, syrrans familjebyggande, kontakten med farsan, mötet med Eric) har fått mig att bestämma mig för att inte fastna i samma mönster igen. 

Ungeför som "jag har bestämt mig"....

Men mitt allra största problem - som jag verkligen sliter med - är att jag trots allt så väldigt lätt får starka band till personer jag har haft kontakt med. Och särskilt på sista tiden. Dubbelusch.

Svaga, varmhjärtade, fåniga människa....

Det enda positiva som kan sägas om statusen på mitt boende är att lampan på badrummet inte än har gått och dött...

Otur för mig är även att jag har världens bästa säng. Det betyder att jag blir liggande och dra mig extra länga de (få) helgdagar då jag är ledig så jag inte hellre då kommer i gång med de sista delarna av renoveringen...

...och "de" är då vem-eller-vad-det-nu-må-vara som ser till att jag får spam till min privata mailadress.

Det behöver inte vara penis-storlek de menar (jag har ju inte öppnat och läst....) - och jag antar att även lesbiska kan vara intresserade av att imponera ordenligt på sin dam nån kväll - men jag tror ändå mitt namn måste ha en "manlig klang" i spamvärldens adresseringssystem....

2 svar hittils alltså. Undrar hur lång tid det kommer ta? Jag ränkar inte med att det ska vara klart nästa vecka direkt - sen måste jag även få en vet att göra 1a preliminära besiktningen här hemma. Vet inte om jag ska åka in själv på klinik eller inte. Kan ju vara värt det?

Nu är vi i alla fall på flyplatsen - flyget är försenat (det var det förra gången oxå) och nu som dan är klar börjar jag känna mig ganska trött i skallen. Och nu går batteriet ned oxå (8% - snart SKRIKER datorn...)

Och nu ä rdet go to gate - bye bye!!!

..ja - helt ärligt det är faktiskt det! Lär mig massor! Vill jobba överallt! Fast jag vet inte vad det är för fel på mig eller på de andra för jag står för 95% avfrågorna...jag kanske är den som är absolut mest korkat - eller nej - jag tror inte det. Tror väl mest att jag har det där i mig att jag inte riktigt blir nöjd... Det ska alltid finnas en till tanke på nåt sätt. Ibland riktigt jobbigt.

Som när föreläsaren frågor efter frågor - och sen när jag vinkar lite så säger hon "ja - Guri - givetsvis". Vet inte riktigt om det är bra eller inte.

Nu är det kaffepaus - och sen bara 1 timma kvar tror jag.

I kväll blir det inte häst - världens bästa Alexandra har skrittat honom - och sen blir det väl Uppsala när jag kommer hem.

Hihi!